Offentligt anbudsförfarande vid närståendeförsäljning — vad lagen kräver, och vad den lämnar öppet

När egendom i ett konkursbo säljs till gäldenären eller någon närstående gäller en särskild regel: försäljningen ska som huvudregel ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande.

Regeln är inte ny. Den har funnits sedan 1995. Men konkurslagen anger fortfarande inte någon procedur — ingen viss tidning, ingen marknadsplats, ingen anbudstid, ingen teknisk metod. Det enda konkreta exempel lagstiftaren gav var en annons i en dagstidning.

Den här genomgången redovisar vad som går att belägga i lag och förarbeten, och vilka bedömningar som därför fortfarande ligger hos förvaltaren.

Regeln har funnits i trettioett år

Sedan den 1 juli 1995 innehåller konkurslagen ett särskilt krav vid försäljning till konkursgäldenären eller någon närstående. Kravet infördes genom SFS 1995:793, efter ett initiativ i riksdagens lagutskott.

Bakgrunden var risken för att verksamhet eller tillgångar efter en konkurs skulle kunna återgå till den tidigare ägaren utan att någon annan haft möjlighet att konkurrera om egendomen. Utskottet lyfte både borgenärernas ekonomiska intresse och förtroendet för konkursförfarandet som helhet.

2026 års reform av konkursförfarandet ändrade stora delar av konkurslagen. Närståenderegeln behölls i sak. SFS 2025:796 ger 8 kap. 7 § en ny lydelse, men kravet på offentligt anbudsförfarande är inte en nyhet från 2026.

Vad bestämmelsen säger

För lös egendom är utgångspunkten att förvaltaren väljer det försäljningssätt som bedöms mest fördelaktigt för boet. När köparen är gäldenären eller någon närstående enligt 4 kap. 3 § tillkommer kravet på ett föregående offentligt anbudsförfarande, om inte särskilda skäl gör det obehövligt.

”Förvaltaren får sälja lös egendom genom att fortsätta gäldenärens rörelse, på auktion eller på något annat sätt som förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till gäldenären eller någon som är närstående till gäldenären enligt 4 kap. 3 § ska försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om inte särskilda skäl gör att det inte behövs.” Konkurslag (1987:672) 8 kap. 7 §, i lydelse enligt SFS 2025:796

Tre saker följer av konstruktionen.

Det är köparrelationen som utlöser regeln. Inte egendomsslaget. En maskin, en fordran och ett varumärke behandlas lika — det avgörande är vem som köper.

Förfarandet ska komma före försäljningen. ”Ha föregåtts av” är en tidsordning. Marknaden ska ha haft möjlighet att lämna anbud innan närståendeförsäljningen slutförs.

Undantaget är en bedömning, inte en uppräkning. ”Särskilda skäl” prövas i det enskilda ärendet.

Varför kravet finns

Närståendeförsäljningen är den transaktion i en konkurs som är mest utsatt för misstanke, och skälet är enkelt: den tidigare ägaren är ofta både den mest sannolika köparen och den som bäst vet vad egendomen är värd.

Utan konkurrens blir priset förvaltarens bedömning — inför en borgenärskrets som ska övertygas i efterhand.

Notera vad kravet inte är till för. Det är i typfallet inte till för att hitta en köpare; köparen är ofta redan känd. Det är till för att ge andra möjlighet att konkurrera, och för att ge förvaltaren ett faktiskt underlag för sin prisbedömning.

Den bredare redovisningsskyldigheten vid realisation — som gäldenärens borgenärer, dödsbodelägare och revisorer sedan prövar i efterhand — går vi igenom i att sälja någon annans egendom och kunna redovisa hur.

Vad förarbetena säger om hur det kan gå till

Lagtexten beskriver ingen metod. Lagutskottet gav däremot ett konkret exempel redan 1995:

”försäljningen kunna föregås av att förvaltaren infordrar skriftliga eller muntliga anbud via exempelvis en annons i en dagstidning” Lagutskottets betänkande 1994/95:LU31

Utskottet formulerade också själva syftet:

”förvaltaren ålades att ge offentlighet åt en kommande försäljning, vilket skulle kunna ske exempelvis i form av ett offentligt anbudsförfarande” Lagutskottets betänkande 1994/95:LU31

Två saker är avgörande i den formuleringen.

Dagstidningen är ett exempel, inte ett krav. Ordet ”exempelvis” står i texten. Någon bestämmelse som föreskriver dagspress finns inte.

Anbud kan vara skriftliga eller muntliga. Lagstiftaren band alltså inte ens formen för hur anbudet lämnas.

Krävs auktion?

Nej, inte enligt ordalydelsen.

Lagen använder uttrycket offentligt anbudsförfarande — inte offentlig auktion. Konkurslagen känner båda begreppen och använder dem åtskilt.

Förarbetenas exempel, att infordra skriftliga eller muntliga anbud efter annonsering, visar dessutom att förfarandet inte var tänkt att begränsas till en traditionell auktion.

Ett anbudsförfarande kan därför principiellt vara bredare än en auktion. Det avgörande blir att det finns ett verkligt utbjudande där en tillräckligt offentlig krets har haft möjlighet att reagera.

Krävs dagspress?

Nej.

1995 års förarbeten nämner dagstidningsannonsen som ett sätt att infordra anbud. Någon bestämmelse som föreskriver just dagspress finns inte i 8 kap. 7 §.

Det betyder däremot inte att varje form av publicering automatiskt är tillräcklig. Den relevanta frågan är om det valda förfarandet, med hänsyn till omständigheterna, verkligen varit offentligt och gett marknaden en reell möjlighet att lämna anbud.

För en verkstadsmaskin kan en branschspecifik marknadsplats vara mer ändamålsenlig än en lokal dagstidning. För en fastighetsnära tillgång kan det omvända gälla. Lagtexten anger inte svaret i förväg.

Krävs flera kanaler?

Vi har inte funnit stöd för ett generellt krav på flera kanaler.

Tvärtom talar 1995 års exempel — en annons i en dagstidning — mot att flera oberoende kanaler i sig skulle vara ett lagstadgat minimum.

Flera kanaler kan naturligtvis i det enskilda fallet ge bredare exponering och ett bättre beslutsunderlag. Men det är något annat än att lagen skulle kräva ett visst antal publiceringsställen. Det gör den inte.

Hur de svenska försäljningskanalerna faktiskt skiljer sig åt — i räckvidd, ägande och vad de lämnar ut i efterhand — går vi igenom i var svenskt lösöre säljs, och vad kanalerna lämnar ut.

Hur länge ska utbjudandet pågå?

Någon anbudstid anges varken i 8 kap. 7 § eller i 1995 års förarbeten.

Det talar för en situationsberoende bedömning. En frist måste rimligen ge potentiella anbudsgivare faktisk möjlighet att uppmärksamma erbjudandet, bedöma tillgången och lämna anbud — och hur lång tid det kräver skiljer sig åt mellan

• en begagnad entreprenadmaskin
• en komplett produktionslinje
• ett varumärke
• ett domännamn
• en källkodsbas
• en post onoterade aktier

Det finns alltså inte stöd för en generell regel av typen ”sju dagar räcker” eller ”fjorton dagar krävs”.

Vad är särskilda skäl?

Här ger förarbetena konkret vägledning. Lagutskottet angav tre situationer där förvaltaren kan avstå från anbudsförfarandet:

• det saknas en egentlig marknad för egendomen
• egendomen saknar större värde i relation till konkursboets omfattning
• försäljningen brådskar

Uppräkningen är exempel, inte en uttömmande lista, och den befriar inte från bedömningen i det enskilda boet. Men det är inte riktigt att säga att uttrycket saknar vägledning. Vägledning finns, och den är trettioett år gammal.

En praktisk följd: ett undantag som tillämpas utan att skälet antecknas när beslutet fattas är svårt att redovisa senare. Det följer inte av bestämmelsens ordalydelse, men det följer av att förvaltaren ska kunna redovisa sin förvaltning.

Gäller regeln immateriella tillgångar?

8 kap. 7 § avser lös egendom. Det civilrättsliga begreppet är betydligt bredare än fysiskt lösöre och omfattar bland annat rättigheter, aktier och immateriella tillgångar.

Det finns därför ingen generell anledning att betrakta ett varumärke, ett domännamn eller en överlåtbar rättighet som utanför bestämmelsen enbart därför att tillgången inte är fysisk.

Rörelseöverlåtelse

Ordalydelsen innehåller inget generellt undantag för att tillgångarna säljs som del av en rörelseöverlåtelse. Ska en rörelse eller dess tillgångar överlåtas till gäldenären eller en närstående måste 8 kap. 7 § alltså beaktas.

Det betyder däremot inte att varje enskild inventarie måste bjudas ut separat. Lagen reglerar kravet på ett offentligt anbudsförfarande, inte hur ett paket av tillgångar ska delas upp.

Det som faktiskt är nytt 2026

En nyhet från den 1 juli 2026 är den skärpta och förtydligade höranderegeln i 7 kap. 10 § konkurslagen. Förvaltaren ska inhämta tillsynsmyndighetens synpunkter i viktigare frågor och inför beslut i frågor som av någon anledning är svårbedömda.

I förarbetena anges att en fråga bland annat kan vara svårbedömd när det saknas rättslig vägledning eller när omständigheterna i det enskilda fallet är ovanliga eller oklara. Det innebär inte att varje närståendeförsäljning eller varje fråga om offentligt anbudsförfarande automatiskt ska hänskjutas till tillsynsmyndigheten. Bedömningen görs i det enskilda fallet.

Vad bör dokumenteras?

Konkurslagen innehåller ingen checklista för dokumentationen av ett offentligt anbudsförfarande.

Det betyder inte att dokumentationen saknar betydelse. För att i efterhand kunna redovisa vilken bedömning som gjordes är det naturligt att bevara ett underlag som gör det möjligt att följa

• vilken egendom som erbjöds
• vilka uppgifter potentiella köpare fick
• var erbjudandet offentliggjordes
• när det offentliggjordes, och när anbudstiden löpte ut
• vilka anbud som kom in
• vilka villkor som gällde
• vilket beslut som därefter fattades

Detta är inte en lagstadgad minimilista. Det är en praktisk slutsats av att förvaltaren ska kunna redovisa och försvara sin förvaltning.

Hur görs det i praktiken?

I de svar vi fått från verksamma konkursförvaltare framträder flera arbetssätt sida vid sida.

• Dagspress — förekommer, och beskrivs som kostsam och ibland dåligt träffsäker. Blir posten osåld är annonskostnaden en belastning på boet som ska försvaras.
• Digital annonsering — används för bredare och mätbar exponering till lägre kostnad.
• Med boets övriga egendom — egendomen läggs hos den auktionsaktör som ändå anlitats. Fungerar för lösöre. Fungerar inte när det inte pågår någon auktion.
• Egna kontakter — riktade förfrågningar till kända spekulanter. Når rätt köpare, men ett enbart riktat förfarande visar inte utan vidare att marknaden haft en offentlig möjlighet att lämna anbud.

Det intressanta är att samma regel ska fungera för mycket olika egendom. En verkstadsmaskin och ett domännamn är båda lös egendom, men marknaden och den rimliga exponeringsmetoden ser helt olika ut.

Det är därför svårt att reducera offentligt anbudsförfarande till en enda publiceringsmetod — och det är sannolikt precis därför lagstiftaren lät bli.

Vad som går att slå fast

• Närståendeförsäljning omfattas som huvudregel av ett krav på föregående offentligt anbudsförfarande.
• Kravet har funnits sedan 1 juli 1995 och behölls i 2026 års reform.
• Auktion är inte det enda tänkbara förfarandet.
• Dagstidningsannonsen är ett exempel i förarbetena, inte ett lagkrav.
• Förarbetena ger exempel på vad som kan utgöra särskilda skäl.

Måste bedömas i det enskilda ärendet:

• vilken kanal som ger ett tillräckligt offentligt utbjudande
• hur lång anbudstiden bör vara
• hur omfattande exponeringen behöver vara
• hur en ovanlig eller internationell tillgång bör erbjudas
• om särskilda skäl gör förfarandet obehövligt

Det finns alltså en rättslig ram — men ingen publiceringsspecifikation.

En användbar kontrollfråga

I stället för ”Har vi annonserat?” är den mer användbara frågan:

”Kan vi i efterhand visa vad marknaden faktiskt fick möjlighet att lämna anbud på, under vilka förutsättningar, och före vilket beslut?”

Budgiv utfärdar underlag över hur egendom bjudits ut. Vi tar inte ställning till om ett förfarande uppfyller lagens krav; den bedömningen görs av förvaltaren och prövas i sista hand av rätten. Denna sida beskriver gällande rätt på ett övergripande sätt och är inte juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.